Stormy weather
Stormiga, stormiga Göteborg. Höll bokstavligt talat på att blåsa bort på vägen hem idag. Slutade klockan fyra efter en heldag av föreläsningar. Det pratades en hel del om kön och genus-frågor och andra spännande saker. När jag kom ut från Pedagogen och skulle ta bussen över bron hem gick den inte. Anledningen var en regnstorm, bussar får inte gå över bron då det blåser så mycket. Kul när man bor på en ö.
Jag står genomsur ute i regnet tillsammans med många andra trötta göteborgare som inte heller tar sig hem. Det är så många att vissa inte ens ryms uppe vid busskuren utan står på spårvagnsspåren medan buss efter buss blir inställd. Efter typ en halvtimme lyckas jag pressa mig in i en överfull spårvagn mot Backaplan för att sedan ta en 20 minuters promenad hem i den värsta storm jag har varit med om. Nu förstår jag vad de menar när de säger att det är dåligt väder i Göteborg på vintern. Väl hemma slänger jag mig på hallgolvet, genomfrusen och genomsur, och kan knappt tro att jag lever.
I alla fall, det jag ville säga egentligen var att jag har ett problem. Ett stort problem. Tankarna på hur det svenska samhället förändras gör mig galen, jag kan bara inte släppa det. Trots detta gör jag ingenting åt saken. Var börjar man? Jag tänker att jag ska engagera mig i något parti. Vänsterpartiet tänkte jag, där jag redan är medlem. De representerar i stort sett alla åsikter som jag har men sedan är det alltid något som tar emot, studentförbundet i Göteborg verkar t ex uttrycka kommunistiska åsikter som jag inte känner att jag kan stå för. Socialdemokraterna är ju helt åt skogen som det ser ut nu, dessutom tycker jag att de är väl konservativa.
Jag saknar Gudrun Schyman. Henne uppskattade jag inte förrän hon var borta, mest för att jag var för ung tror jag. Tror att hon, nu när vi behöver henne som mest, hade gjort under för svenska politiken. Undrar vad man ska göra för att få tillbaka den fantastiska kvinnan till någon slags makt? Hade jag varit diktator hade jag bestämt att hon skulle styra Sverige.
Min första föreläsare imorse pratade om att klyftorna växer i Sverige och alla förstår nog varför. Det här är en fråga som tas upp allt oftare och det lär inte sluta så länge vi har det styret vi har. Klasserna i landet blir allt tydligare. När ska människor förstå att de bara förlorar på att rösta blått? Det är en liten, liten del av befolkningen som tjänar på det. Är det rätt att hela svenska folkets liv ska präglas av en politik som gynnar en väldigt liten del av befolkningen? Jag vet att alla inte har ett intresse för politik och kanske hade landet sett väldigt annorlunda ut om alla var fullt medvetna om vad de röstade för och vilka konsekvenser det skulle få. Annat skulle förmodligen betyda att jag har fel, vilket jag hoppas att jag inte har.
Jag står genomsur ute i regnet tillsammans med många andra trötta göteborgare som inte heller tar sig hem. Det är så många att vissa inte ens ryms uppe vid busskuren utan står på spårvagnsspåren medan buss efter buss blir inställd. Efter typ en halvtimme lyckas jag pressa mig in i en överfull spårvagn mot Backaplan för att sedan ta en 20 minuters promenad hem i den värsta storm jag har varit med om. Nu förstår jag vad de menar när de säger att det är dåligt väder i Göteborg på vintern. Väl hemma slänger jag mig på hallgolvet, genomfrusen och genomsur, och kan knappt tro att jag lever.
I alla fall, det jag ville säga egentligen var att jag har ett problem. Ett stort problem. Tankarna på hur det svenska samhället förändras gör mig galen, jag kan bara inte släppa det. Trots detta gör jag ingenting åt saken. Var börjar man? Jag tänker att jag ska engagera mig i något parti. Vänsterpartiet tänkte jag, där jag redan är medlem. De representerar i stort sett alla åsikter som jag har men sedan är det alltid något som tar emot, studentförbundet i Göteborg verkar t ex uttrycka kommunistiska åsikter som jag inte känner att jag kan stå för. Socialdemokraterna är ju helt åt skogen som det ser ut nu, dessutom tycker jag att de är väl konservativa.
Jag saknar Gudrun Schyman. Henne uppskattade jag inte förrän hon var borta, mest för att jag var för ung tror jag. Tror att hon, nu när vi behöver henne som mest, hade gjort under för svenska politiken. Undrar vad man ska göra för att få tillbaka den fantastiska kvinnan till någon slags makt? Hade jag varit diktator hade jag bestämt att hon skulle styra Sverige.
Min första föreläsare imorse pratade om att klyftorna växer i Sverige och alla förstår nog varför. Det här är en fråga som tas upp allt oftare och det lär inte sluta så länge vi har det styret vi har. Klasserna i landet blir allt tydligare. När ska människor förstå att de bara förlorar på att rösta blått? Det är en liten, liten del av befolkningen som tjänar på det. Är det rätt att hela svenska folkets liv ska präglas av en politik som gynnar en väldigt liten del av befolkningen? Jag vet att alla inte har ett intresse för politik och kanske hade landet sett väldigt annorlunda ut om alla var fullt medvetna om vad de röstade för och vilka konsekvenser det skulle få. Annat skulle förmodligen betyda att jag har fel, vilket jag hoppas att jag inte har.
Kommentarer
Postat av: sara
Jag ryser när jag läser om hur genomvåt och kall du blev i regnstormen. Det måste ha varit samma dag som jag åkte ned till Uppsala med buss. Det var också riktigt busväder men i form av snö och slask! Tur att du överlevde.
Trackback
