löpband
Jag hörde en sjuk grej på Doctors på fyran nyss, tre barn i veckan dör på grund av ett löpband.
Uppsalas cykelbanor
Idag har varit en sånhär dag som har varit bra men som man inte skulle vilja göra om, nu är den slut och jag är nöjd.
I och för sig började dagen lite segt, jag laddade med massa koppar kaffe och storfrukost för att kunna plugga på förmiddan men det tog ett par timmar innan jag kom igång. Efter det gick jag på föreläsning i fonetik, där fick jag lära mig att höra skillnad på olika sydamerikanska dialekter, spännande, spännande.
Efter att ha köpt lite exempeltentor visade en tjej i min kurs mig en supercykelbana, helt genialisk tyckte jag, trodde inte det fanns en så bra väg från mig till universitetet. Väl hemma gjorde jag några rejäla mackor och kaffe, sen fortsatte jag på mitt skrivarbete en stund innan jag begav mig mot stan för att träffa Linn.
Anledningen till att jag skulle träffa Linn var att vi skulle gå och lyssna på Jonas Gardell som pratade om sin nya bok som handlar om Jesus. Det var väldigt bra, rolig som vanligt var han, men seriös på samma gång. Tror att hans bok helt klart är läsvärd, men jag tänker inte betala 200 spänn för den och planerar därför att låna den på biblioteket vid tillfälle.
Efter vi hade varit i Domkyrkan for vi till Linn för att jag skulle skriva ut mitt arbete som inte rikitgt var färdigställt och efter jag hade fått alla min mors kommentarer insåg jag kl 22 att det inte var läge att sitta hos linn och skriva längre. Därför bestämde jag mig för att ta cykeln hem som har stått hos Linn ända sen vi flyttade hit. Nu när jag kunde den helt otroligt bra cykelbanan.
Jag började cykla och kände mig lycklig, man är alltid glad över att cykla när man inte har gjort det på länge, det går så mycket fortare än att gå! Nu har jag bara ett problem, jag ska hitta cykelbanan från Linn. Det var lättare sagt än gjort. Min vana att bara följa med andra på väg till ställen utan att själv tänka på vägen satt i även tidigare idag.
Jag cyklar in på ena vägen efter den andra och får vända om efter ca 50 meter varje gång då jag inser att det är fel väg. Tillslut kommer jag in på en gata som känns hyfsat rätt och jag bestämmer mig för att satsa på den och fortsätter framåt. Cykelbanorna i uppsala är grusiga, leriga och fulla av stora vattepölar. Vid den här tiden börjar jag bli kall och tappa känseln i fötterna som redan sen tidigare var kalla.
Efter ett tag känner jag att det är fel, jag hamnar på ett ställe där jag var när jag var vilse en av de första veckorna jag bodde här. Så kan jag inte fortsätta tänkte jag och svängde istället åt vänster och fortsatte sen frammåt. Allting ser fel ut. Jag möter bara skumma människor eftersom klockan vid den här tiden börjar vara ganska mycket. Tillslut ser jag en medelålders kvinna som jag frågar om vägen hem och hon pekar åt höger.
Efter en stund på vägen åt höger ser jag Swedenborgsgatan där min fars kusin en gång bodde, efter en stund tycker jag att jag känner igen en cykelbana och svänger åt vänster. Snart kommer jag in i värsta slumområdet och cykelbanan jag skulle till ligger på andra sidan ett dike och ett stängsel men jag fortsätter för att någon gång måste ju vägarna mötas tänker jag, jag cyklar igenom stora geggpölar och skumma smala broar. Diket blir till en å, det är mörkt och det känns som jag är i en skräckfilm eller precis i början av en mardröm så jag vänder tillbaka. Det känns inte längre värt att leta efter cykelbanan och jag fortsätter bara frammåt på storvägen och tillslut kom jag hem till Kantorn. Jag tror jag satsar på att försöka hitta den där cykelbanan i dagsljus nästa gång.
Väl hemma någon gång efter 23 fortsatte jag skriva på mitt arbete som ska vara klart imorgon, det är nu färdigskrivet och jag är glad att jag tog mig hem även om jag inte hittade den där cykelbanan och nu äntligen sitter jag med ett färdigskrivet arbete och varma fötter!
I och för sig började dagen lite segt, jag laddade med massa koppar kaffe och storfrukost för att kunna plugga på förmiddan men det tog ett par timmar innan jag kom igång. Efter det gick jag på föreläsning i fonetik, där fick jag lära mig att höra skillnad på olika sydamerikanska dialekter, spännande, spännande.
Efter att ha köpt lite exempeltentor visade en tjej i min kurs mig en supercykelbana, helt genialisk tyckte jag, trodde inte det fanns en så bra väg från mig till universitetet. Väl hemma gjorde jag några rejäla mackor och kaffe, sen fortsatte jag på mitt skrivarbete en stund innan jag begav mig mot stan för att träffa Linn.
Anledningen till att jag skulle träffa Linn var att vi skulle gå och lyssna på Jonas Gardell som pratade om sin nya bok som handlar om Jesus. Det var väldigt bra, rolig som vanligt var han, men seriös på samma gång. Tror att hans bok helt klart är läsvärd, men jag tänker inte betala 200 spänn för den och planerar därför att låna den på biblioteket vid tillfälle.
Efter vi hade varit i Domkyrkan for vi till Linn för att jag skulle skriva ut mitt arbete som inte rikitgt var färdigställt och efter jag hade fått alla min mors kommentarer insåg jag kl 22 att det inte var läge att sitta hos linn och skriva längre. Därför bestämde jag mig för att ta cykeln hem som har stått hos Linn ända sen vi flyttade hit. Nu när jag kunde den helt otroligt bra cykelbanan.
Jag började cykla och kände mig lycklig, man är alltid glad över att cykla när man inte har gjort det på länge, det går så mycket fortare än att gå! Nu har jag bara ett problem, jag ska hitta cykelbanan från Linn. Det var lättare sagt än gjort. Min vana att bara följa med andra på väg till ställen utan att själv tänka på vägen satt i även tidigare idag.
Jag cyklar in på ena vägen efter den andra och får vända om efter ca 50 meter varje gång då jag inser att det är fel väg. Tillslut kommer jag in på en gata som känns hyfsat rätt och jag bestämmer mig för att satsa på den och fortsätter framåt. Cykelbanorna i uppsala är grusiga, leriga och fulla av stora vattepölar. Vid den här tiden börjar jag bli kall och tappa känseln i fötterna som redan sen tidigare var kalla.
Efter ett tag känner jag att det är fel, jag hamnar på ett ställe där jag var när jag var vilse en av de första veckorna jag bodde här. Så kan jag inte fortsätta tänkte jag och svängde istället åt vänster och fortsatte sen frammåt. Allting ser fel ut. Jag möter bara skumma människor eftersom klockan vid den här tiden börjar vara ganska mycket. Tillslut ser jag en medelålders kvinna som jag frågar om vägen hem och hon pekar åt höger.
Efter en stund på vägen åt höger ser jag Swedenborgsgatan där min fars kusin en gång bodde, efter en stund tycker jag att jag känner igen en cykelbana och svänger åt vänster. Snart kommer jag in i värsta slumområdet och cykelbanan jag skulle till ligger på andra sidan ett dike och ett stängsel men jag fortsätter för att någon gång måste ju vägarna mötas tänker jag, jag cyklar igenom stora geggpölar och skumma smala broar. Diket blir till en å, det är mörkt och det känns som jag är i en skräckfilm eller precis i början av en mardröm så jag vänder tillbaka. Det känns inte längre värt att leta efter cykelbanan och jag fortsätter bara frammåt på storvägen och tillslut kom jag hem till Kantorn. Jag tror jag satsar på att försöka hitta den där cykelbanan i dagsljus nästa gång.
Väl hemma någon gång efter 23 fortsatte jag skriva på mitt arbete som ska vara klart imorgon, det är nu färdigskrivet och jag är glad att jag tog mig hem även om jag inte hittade den där cykelbanan och nu äntligen sitter jag med ett färdigskrivet arbete och varma fötter!
pluggundvikarblogginlägg
hallåhallå!
Tänkte börja med ett tips, jag var just på affärn och på godishyllan såg jag nåt som jag sedan länge hade glömt "kick"! fast det känns som att dom har hetat nåt annat, snarlikt, förrut, väldigt goda är dom.
Imorse när jag var påväg till universitetet tänkte jag på en grej. När jag var på en lektion i spanien skulle vi visa vilket kroppsspråk som man använder när man pratar och jag funderade på hur man gör när man vill säga förlåt utan att kunna kommunicera på annat sätt typ. På väg till affäreren idag gick jag bakom två tjejer som jag tror pratade nåt slags afrikanskt språk om jag inte var helt fel ute, hur som helst gick dom väldigt sakta och jag ville gå förbi. Eftersom jag hade så rejäla skor gick jag om i snöslasken och när jag skulle ta sista steget därifrån halvhoppade jag, som om mitt undermedvetna sa åt mig att göra det. Slasken skvättade på en av tjejerna, jag visste inte om hon pratade svenska så jag sa typ "förlåtförlåtförlåt" och försökte på nåt sätt visa vad jag menade. Så nu vet jag hur man gör det för hon såg mindre arg ut jämfört med vad hon gjorde sekunden efter jag hoppade.
Tänkte börja med ett tips, jag var just på affärn och på godishyllan såg jag nåt som jag sedan länge hade glömt "kick"! fast det känns som att dom har hetat nåt annat, snarlikt, förrut, väldigt goda är dom.
Imorse när jag var påväg till universitetet tänkte jag på en grej. När jag var på en lektion i spanien skulle vi visa vilket kroppsspråk som man använder när man pratar och jag funderade på hur man gör när man vill säga förlåt utan att kunna kommunicera på annat sätt typ. På väg till affäreren idag gick jag bakom två tjejer som jag tror pratade nåt slags afrikanskt språk om jag inte var helt fel ute, hur som helst gick dom väldigt sakta och jag ville gå förbi. Eftersom jag hade så rejäla skor gick jag om i snöslasken och när jag skulle ta sista steget därifrån halvhoppade jag, som om mitt undermedvetna sa åt mig att göra det. Slasken skvättade på en av tjejerna, jag visste inte om hon pratade svenska så jag sa typ "förlåtförlåtförlåt" och försökte på nåt sätt visa vad jag menade. Så nu vet jag hur man gör det för hon såg mindre arg ut jämfört med vad hon gjorde sekunden efter jag hoppade.
