Lovisa!

Efter några om och men sitter jag nu med Tom Waits i öronen på Johannas rum i Uppsala.

Jag börjar undra hur fruktansvärt många gånger jag har varit här sedan jag flyttade härifrån, det är inte få i alla fall. Hur som helst var det spännande att ta sig hit. Jag kan skamfyllt börja med att erkänna att jag flög hit (men lovar att inte flyga tillbaka!), på planet satt jag bredvid två britter som jag var väldigt sugen på att prata med, mest för att de var britter egentligen. Jag satt och funderade hela flygresan om jag skulle fråga dem vad klockan var, vilket jag inte visste för att planet var försenat och jag hade bara mobilklockan. Jag kom i alla fall aldrig till skott med det så det var en tråkig flygresa.

Väl framme på Arlanda har jag bestämt mig för att ta bussen istället för tåget för omväxlingsskull (och för min ekonomis skull), det är faktiskt 50 spänn billigare! Tänk allt man kan få för 50 spänn, 100 tuggummin till exempel. Bussen var snabb och bra, överlag tycker jag mycket mer om Uppsalas busschaufförer än Umeås, kanske för att Uppsalas är oftas utlänningar och därmed coolare och snabbare. Det konstigaste jag tänkte på var ordningen på hållplatserna, jag frågade hon jag köpte biljetten av var bussen gick ifrån och hon berättade att den gick från hållplats 13. Jag gick förbi 10, 11, sedan 12, efter det kom till min stora förvåning 14, jag som trodde jag hade missat min hållplats vände mig om utan att hitta någon nummer 13 och fortsatte därför förbi 14 för att hitta 13. Är det någon som har en logisk förklaring till detta?

Efter några vändor i Uppsalas centrum med en tur förbi hemköp tog jag buss nummer 20 mot Gottsunda om jag inte minns fel, sedan hoppade jag enligt Johannas instruktioner av vid lundellska skolan. Efter det tänkte jag att det inte skulle vara några problem att hitta trots att jag aldrig hade varit här tidigare, jag hade ju sett huset på avstånd. Problemet var bara att vid det laget var klockan närmare tio och det hade blivit mörkt ute och när jag hade gått av bussen visste jag inte riktigt vilket håll jag skulle börja gå åt. Det gick i alla fall bra att hitta huset och nyckeln passade, till ytterdörren.

Efter det hade jag den stora utmaningen kvar, att hitta rätt bland alla dörrar i huset. Johanna hade sagt till mig att det var en dörr utan något namn på, sedan var det bara att prova sig fram. Jag såg en dörr utan namn och började med den. Till min stora lycka och förvåning passade nyckeln och jag trodde att jag hade nått mitt mål. Icket. När jag öppnade vad jag trodde var dörren till Johannas rum kom jag till ett stort rum med ett stort bord där det satt en tjej. Det var köket jag hade kommit till. Tjejen såg till en början lite skeptisk ut men visade sig vara jättetrevlig och visade mig var Johannas rum var på nästa våning.

För att göra det här redan långa inlägget ännu lite längre så tänkte jag på det här med miljön. Jag har blivit allt för dålig på miljötänket och då är det lätt att istället för att göra det bästa av situationen bara strunta i allt. Men nu har jag fått tillbaka hoppet. I en bok på jobbet, 100 sätt att rädda världen, läste jag att nötboskap genererar mer växthusgaser än vad transportsektorn gör. Jag visste att det var miljömässigt bra att vara vegetarian men jag visste inte att det var SÅ bra. En annan bra grej för att inte ge upp hoppet är att inför valet sätta press på politkerna vad det gäller miljöfrågor och minska kostnaderna på tågen, som jag tror att folk gärna skulle åka istället för flyg och buss om det inte hade kostat typ en miljon gånger mer.

Godnatt